Toleranspedagogik och normkritik.

En väldigt kort introduktion

Enkelt kan det sägas att toleranspedagogik är det perspektiv som har rått under lång tid när det har handlat om att utbilda i mångfaldsfrågor. Syftet har varit att hos majoriteten öka toleransen för minoriteten och/eller den avvikande gruppen. Det klassiska exemplet är när skolan skulle ta upp ämnet ”homosexualitet”. Detta gjordes som då till det avvikande ämnet. Och alla övrig undervisning, oftast outtalat, handlat om heterosexualitet.

Många av oss har varit med om att en homosexuell person kommit till klassrummet för att berätta om homosexualitet. Den personen sattes under stor press då den både skulle vara tillräckligt ”annorlunda” för att lektionen skulle fylla någon funktion och ändå inte för avvikande så att klassen efter lektionen hade blivit mer intolerant. Den outtalade tanken i denna sortens pedagogik innebar också att klassen förutsattes vara heterosexuell och att ingen i klassen hade någon erfarenhet av homosexualitet. Som sagt, det handlade om att få majoriteten att tolerera minoriteten.

Tolerans betyder att tåla – ingen vill bli tåld. Alla vill bli respekterade och inkluderade.

Normkritiken har växt fram under de senaste decennierna. Tanken med det normkritiska är att istället fokusera på majoritetens tolerans av den avvikande gruppen (kan handla om från unga, icke-vita, personer med funktionsnedsättning, hbtq-personer) så handlar det om vilka normer som råder i gruppen. Normer är bra för att det sociala samspelet ska fungera, men kan också fungera som något som stänger ute personer från gemenskapen.

Vissa normer utesluter människor ur sammanhanget. Den som bryter mot en norm straffas. Straffet kan vara allt från att någon tittar med en elak blick, inte blir inbjuden till träffar, till trakasserier, diskriminering och våld. Normkritiken handlar om att granska gruppens outtalade regler för att se vilka regler som gynnar verksamheten och vilka som utesluter personer.

Styrkan i normkritiken, normkreativiteten och normfokus är att vi tittar på det som tas för givet, och det som bidrar till ett vi-och-dom-tänk. Ska vi på riktigt förändra världen, så måste vi titta på det som skapar olikhet och vilka som får privilegier (på grund av att de passar in/följer nomen). Det svåra i normkritik är att vi aldrig blir färdiga – det är en ständig process eftersom normer alltid skapas och normer alltid inkluderar eller exkluderar människor.

Styrkan i toleranspedagogik är att vi fyller på med kunskap om en viss grupp och om förutsättningar för den gruppen. Det stora problemet med toleranstänket är att vi inte förändrar beteendet i gruppen, utan tror att det blir bättre bara majoriteten tolererar fler.

Jag är övertygad om att vi måste jobba med kompetens, värderingar och reflektion för att förändra människors beteende.

Detta är ett ämne som jag utbildar – allra bäst under en halvdag. Det finns många perspektiv och många sätt att vända perspektivet från tolerans till normfokus. Om du vill läsa om detta så tipsar jag gärna om materialet BRYT! och Normkritisk pedagogik : makt, lärande och strategier för förändring