Det finns uppgifter om att hälften av alla hbtq-personer döljer sin läggning eller könsidentitet på jobbet. Det betyder att väldigt många personer aldrig är med i snacket om semester, köp av ny lägenhet och julklappsinköp. Det är fikarasten och personalrummet som är de viktigaste arenorna för det sociala kittet på en arbetsplats. Det är där vi kan prata om annat än jobbet.

Fundera på vem som styr samtalet. Vem deltar aldrig på fikat eller sitter tyst? Finns det skämt här som egentligen inte är roliga, utan bara syftar till att häckla någon eller en viss grupp? Om det finns skämt om bögar så är det stor risk att värderingar såsom rasism eller sexism också finns i gruppen. Det bästa tecknet på att det inte är ett schysst klimat är när någon hävdar motsatsen. Om du hör ett ”här är det högt i tak”, så var uppmärksam! Ofta är det ett sätt att säga ”här kan vi skämta på varandras bekostnad utan att någon säger ifrån”.

Ibland kommer det åsikter om att alla är så lättkränkta nu för tiden. Och ja, så kan det vara. Det är liksom resultatet av att fler får kunskap om sina rättigheter. Ingen av oss ska behöva utsättas för trakasserier eller diskriminering. Och det är alltid den som känner sig kränkt som har rätt att definiera att det har skett en kränkning. En person som har upprepade erfarenheter av att utsättas för en viss härskarteknik eller ett visst skämt, reagerar eventuellt på den sortens möte utifrån att hen har varit med om det 100 gånger tidigare.

Jag kan aldrig veta vilka erfarenheter som någon annan har. Jag kan aldrig döma den personen för hens reaktion. Mitt ansvar är att försöka bidra till att se till att arbetsmiljön är schysst för alla. Jag har ingen lust med att människor blir kränkta i min omgivning eller på min arbetsplats.

Detta handlar främst om hbtq-personer och vi har lång väg kvar i Sverige innan alla vill och vågar vara öppna med hur de vill leva eller lever. Arbetsplatsen lever ett eget socialt liv. Och beroende på hur olika personer får vara där, så finns det mer eller mindre mångfald.

Detsamma gäller mindre orter – hur olika får människor vara där? Vi som har vuxit upp eller verkat i mindre samhällen vet att jargongen och snacket drar igång för minsta lilla. Och många av oss har läst om händelserna i Kinna där ett samkönat par fått utså flera kränkningar. På mindre orter kan det räcka med att någon har ”udda” kläder, några fler barn än normen eller en trädgård som är mycket stökigare än grannarnas. Det krävs väldigt lite för att andra ska ha åsikter om ens sätt att leva.

På en arbetsplats menar jag att ledarskapet och facket har extra ansvar. Det finns en värdegrund både för facket och oftast för företaget. Den kan ni slänga, om ni inte lever upp till den i praktiken. Det gäller att städa trappan uppifrån för att få en stabil och hållbar levandegjord värdegrund. På arbetsplatser och mindre orter har, precis som Tasso Stafilidis skrev i ett inlägg på SVT debatt 2014-03-09, alla ett ansvar att reagera och markera.

Jag har människor i min närhet som blir dåligt bemötta av myndigheter, som bli hånade på stan och som blir hindrade på arbetsmarknaden. Kom inte och säg att vi är färdiga med frågan om sexualitet och könsidentitet i Sverige! Jag förstår om du inte vill eller orkar se orättvisorna, eftersom det förpliktigar till att bidra till en bättre värld. Men snacka inte ner någon annans frihetskamp. Stöd den.

I tidningen Chef kunde vi nyligen läsa att forskning visar att personer som inte är öppna med vem de är presterar 17% sämre än de som är öppna med sin sexuella läggning. Snacka om slöseri med personal och mänskliga resurser! Öppna upp för mångfald.

Sluta döma folk! Låt människor få leva precis som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Ju mer någon annan lever som de vill, desto mer breddas normen för alla andra. Ta ansvar för arbetsmiljö och inkludering – snacka inte skit.

Frida Ohlsson Sandahl
Ordförande, Jönköping Qom Ut
Föreläsare om jämställdhet, normkritik och hbtq
Sociolog