Frida Ohlsson Sandahl debatterar för varför ett normkritiskt perspektiv behövs överallt.
Jag har precis deltagit i Tro & Hbt i ung- domsverksamhet. En välbesökt heldagskonferens i Jönköping.
Jag är mycket stolt och tacksam över att det finns så många olika projekt som utifrån olika perspektiv tar sig an unga hbtq-personer. Dels vet vi att skolan och arbetsplatsen är den vanligaste arenan för hatbrott. Vi vet att unga hbtq-personers hälsa är sämre än unga cis-heterons hälsa. Här är självklart fritids- sysselsättning också ett område som berör många unga; detta gäller idrotten, trossamfunden och övriga ideella världen.
Heteronormen är väldigt stark och väldigt osynlig. Min erfarenhet säger att så länge jag jobbar toleranspedagogiskt kan alla hänga med i diskussionen. Det blir också lätt att se offren, och även föreställa sig ”de där” hemska homofoberna som diskriminerar. Men så fort vi vänder på perspektiven och börjar diskutera heteronormen så blir många provocerade. Heteron är mycket ovana vid att diskutera sig själva och den norm som många upprätthåller. Frågor om hur vi tillsammans kan verka för att inte reproducera heteronormen känns i magen. Många blir arga. Samtidigt vet vi ju att heteronormens struktur samverkar med diskriminering och våld. Diskriminering leder till ohälsa. Detta är ett tecken på att vi måste arbeta normkritiskt – någon annan utväg finns inte. Detta blir också ett sätt att sluta fokusera på offren för homo- och transfobi och istället titta på de mekanismer som ger fobin grogrund.
När det gäller skärningspunkten för tro och hbtq kommer flera av konferensens när- varande projekt fram till att den inte alltid resulterar i att det är svårt. Många hbt-personer har en tro och verkar i församlingar eller samfund. Det handlar ibland om våra fördomar om andras fördomar; vi utgår från att det är svårt eller till och med omöjligt. En del personers tillvaro präglas däremot av att det råder olika normer beroende på om de befinner sig i en kyrka eller i ett hbt-sammanhang, vilket leder till att delar av människors liv osynlig- görs. Därför menar jag att framgångskonceptet för att utveckla verksamheten, både inom en religiös ram, och inom ett hbt-sammanhang är att även här arbeta normkritiskt. Alla måste dels se den mångfald som finns i varje sammanhang, dels undersöka de normer som gör att vissa människor (eller delar av människor) osynliggörs.
Att kunna vara hela sin personlighet, med både sin hbt-erfarenhet och sin religiösa erfarenhet, är att få möjlighet att må bättre. Att jobba normkritiskt är att jobba hälso- främjande. Se nu till att följa dessa projekt och Ungdomsstyrelsen det finns redan bra material, det kommer fler böcker och det kommer konferenser. Vi kan genom all den kunskap och erfarenhet som produceras också få en bra grund för att agera mot exempelvis kommuner. Jag tycker att kommunen måste ta ansvar för hur skattemedel används i fritidsverksamhet – min skatt ska inte användas till ungdomsverksamhet som tillåter homofobiska och sexistiska skämt. Normkritiken behövs överallt; i religiösa sammanhang, i idrottsvärlden, i den ideella sektorn och i hbt-sammanhang. Vi vet det vi behöver veta. Låt oss ta vara på kunskapen och med den gå från passiva offer till aktiva världsförbättrare.
Frida Ohlsson Sandahl
Sociolog. Utbildare i frågor kring genus, hbtq och föreningsliv.
Länk till: Tidningen Kom Ut – RFSLs medlemstidning
