Jag vet att diskussionen har falnat något kring ordet hen, men jag möter många när jag föreläser som tycker att de bara hör en sorts argument kring ordet. Därför kommer här några korta tankar om ordet.
1) Ordet hen är ett könsneutralt pronomen som används av personer som antingen känner sig som både kvinna och man, eller varken kvinna eller man. Det kan också användas av personer som inte gillar det faktum att vi delar in mänskligheten i endast två alternativ (kvinna eller man). Alltså av personer som genom att sitt personliga pronomen vill påpeka hur vi hela tiden ”könar” människor.
2) Ordet hen är ett könsneutralt pronomen som vi kan använda när vi inte vet vilket kön någon har, eller när vi vill tala könsneutralt. Kanske för att det är enklare, eller för att det inte spelar någon roll.
Exempel 1: ”Jag ska till tandläkaren i morgon och jag är nervös för vad hen kommer att säga om mina tänder.”
Exempel 2: Alla personer som kommer hit skriver in sig i recepteptionen. Hen måste ange namn och telefonnummer.”
Exempel 3: ”Nallen är nog hungrig – du får fråga vad hen vill ha att äta.”
Hur påverkar detta dig? När det gäller personer som definierar sig som hen så tycker jag att du måste acceptera det och använda hen när du talar om personen. Alla har vi en könsidentitet och vi vill alla bli respekterade för den. Detta är något som alla kan relatera till och det är enkelt.
När det gäller att använda det könsneutrala ordet hen i ditt språk så är det helt upp till dig. Precis på samma sätt som du ibland använder ordet ”syskon” och ibland ”systrar och bröder”. Det finns inget tvång – det finns bara möjligheter. Och ett praktiskt ord.
Vad vill hen-användare? En del vill att vi ska få upp ögonen för att vi lever i en tvåkönsnorm och en del vill bredda begreppet kön. En del vill inget annat än att utveckla sitt språk och använda smarta ord.
Hur böjs hen? Hen – hens – hen. Exempel: ”Jag tror det är hens jacka. Kan inte du ge den till hen?”
Kolla Wikipedia för bland annat historian bakom ordet.
Jag tycker att det är en intressant strategi. Jag är för i de fall det gör språket rikare: att till exempel kunna tala om en icke-specifik brandman eller sjuksköterska utan att gissa kön (som ersättning för ”hon eller han” helt enkelt.).
Å andra sidan är jag emot de användningar som gör språket fattigare eller helt enkelt är dumma. Jag minns en tidningskrönika som nämnde att en kollega inte åt ett visst livsmedel eftersom ”hen är gravid”. Jag har svårt att se några skäl till det.
Samma sak när det gäller enskilda personer som inte propsar på att kallas hen.
Likaså minns jag en fråga i Ribbings etikettspalt som handlade om personförföljelse. En person i kommentarsfältet använde genomgående hen i sitt resonemang och kallade även de beskrivna ”heniskor”. Det väckte givetvis upp ilskna troll som rasade mot den revolutionära och för dem kränkande språkanvändningen så något bra ställe att ta diskussionen var det nog inte. Men det bruket tror jag inte på. Medvetandehöjning är ett av feminismens främsta vapen. Om man inte längre kan se mönster, helt enkelt för att könsidentiteten döljs, blir det omöjligt att göra all den där forskningen man ska göra istället för att gråta. Barnet ut med badvattnet alltså.
(Det var en kvinna som förföljdes av en man – det kan finnas feministiska lärdomar att dra och tillämpa på ett sådant scenario. Om de är två okända heniskor är det däremot bara en fråga mellan två individer och möjligen polisen.)
När det gäller man och en är jag kluven. Det är åtminstone bättre än det där tredjepersonsduandet som sprider sig. Å andra sidan finns det viktigare saker i västgötskan att göra nationella. Jag kan inte låta bli att undra vem som egentligen känner sig utelämnad och kränkt av meningar som ”om man tar till vänster vid Lilla torget kommer man till posten”.
U.J.