
Därför normkritik
Traditionellt har mångfaldsarbete fokuserat på att öka toleransen och fokus har legat på hur ”de andra” är. Det finns problem med det förhållningssättet eftersom det riskerar att förstärka olikheter mellan grupper.
Ett bättre alternativ är att jobba normkritiskt och i stället granska de normer som råder. Det är nämligen normer som avgör om människor känner sig som en del av gruppen, eller inte.
Normer bygger ofta på att olika grupper ställs som varandras motsatser. Detta kan leda till att olika verksamhetsdelar motarbetar varandra snarare än hjälps åt för företagets bästa. Om organisationskulturen innefattar mycket diskussioner om ”vi” och ”dom” finns det även risk för att de som känner sig hemma i era grupper, eller ingen, osynliggörs.
Människor och organisationer är alltid mer komplexa än att de bara tillhör en av två möjliga kategorier.
Kortfattat kan normer beskrivas som regler för hur människor förväntas bete sig. Det finns olika former av normer, såsom juridiska och sociala normer. En del normer finns nedskrivna som ordningsregler i fikarummet, policys och organisationens värdegrund. Sociala normer är oftast outtalade och samtidigt är de ständigt närvarande.
Normer är olika sorters beteenden som är ”godkända” i olika sammanhang, de anger vad som är ”normalt” och ”onormalt”. De allra flesta kan läsa av normer och vet ungefär vad som förväntas av dem, även om normer kan vara mycket subtila.
Min bok har en normkritisk utgångspunkt, eftersom jag är övertygad om att det är bästa sättet att utveckla verksamhet och stärka de inkluderande normerna samt förändra de exkluderande normerna. Läs mer om normer i Inkludera – jämställdhet och hbtq i organisationen.