Uppsala Pride går av stapeln 17- 20 maj. Nu har LUF Uppsala fått beskedet att de inte får delta eftersom de inte ställer upp på arrangemangets socialistiska och antikapitalistiska hållning. Detta har fått många att gå i taket. Nu förstår jag det som att Miljöpartiet har valt att hoppa av arrangemanget som protest mot LUF inte får vara med. Jag fick en fråga via min facebook-sida vad jag tänker om detta. Jag tänker massor! Här kommer mina tankar.
Uppsala Pride beskriver sig som en socialistisk festival och att om en ska vara trogen sin vision måste det få vissa konsekvenser. Jag gillar detta precis som jag gillar när någon kyrka ställer krav på att få prata om Jesus och gud då skolor vill fira högtider i kyrkans lokal. Jag gillar det eftersom det är att ta ställning.
Jag tänker också att det är fantastiskt att LUF ändå vill vara med på arrangemanget, vilket antingen kan ses som att de tänker på den större hbtq-kampen snarare än i höger-vänster-positionering, eller som att de inte fattat festivalens värdegrund. Samtidigt har det alltså funnits höger- och vänsterinriktningar inom hbtq-rörelsen. Varför skulle det inte finnas det?! Det är klart att det är synd att hbtq-rörelsen är splittrad, men så har det å andra sidan alltid varit.
En enad kamp är en starkare kamp, men det känns naivt att tro att rörelsen alltid skulle vara en stark röst, istället för många starka röster. Ju bredare och större rörelsen för hbtq-personers rättigheter och livsvillkor bli, desto fler grupperingar har rörelsen råd med. Och det blir också ett naturligt steg i utvecklingen, precis som feminismen innefattar en mängd olika rörelser med olika metoder och värderingar.
Jag förstår att MP hoppar av, och tyvärr riskerar Uppsala Pride nog att flera andra hoppar av; alla dem som inte kollat upp arrangemangets värdegrund. Men å andra sidan kopplar de samman sin kamp för hbtq-personer med andra samhälleliga kamper, för Uppsala Pride är detta inte något som att särskilja från andra sociala rörelser.
Personligen tror jag på inkludering och respektfulla möten. Jag tror att en kan mötas utifrån samma mål, och diskutera vägarna till målet även om de är olika.
En del är upprörda över att de använder begreppet ’pride’ eftersom det är ett ord kopplat till en världsrörelse som startade efter Stonewall-upproret 1969. Kanske kunde ord som anarkapride eller något mer socialistkopplat ord bättre skulle beskriva arrangemanget, men ’pride’ är knappas ett skyddat ord.
Kanske kan en se detta som ett positivt problem eftersom det är ett tecken på att rörelsen för hbtq-personers rättigheter växer och att mångfalden inom rörelsen gör att vi kommer att få en än större palett med olika arrangemang. Alla dem som står utanför kampen mot homofobi som tidigare trodde att det var en rörelse, ser nu att den är uppdelad i olika ståndpunkter och olika metoder, men ändå med samma mål. En värld utan homo- och transfobi.
